Vadstena Kloster
Vadstena Kloster (Wiki)

Glastillverkning startade sannolikt i Persien för ungefär 5000 år sedan. Kunskapen spred sig långsamt över världen och det tog ända fram till 1380-talet innan kunskapen nått Sverige. Det var munkar på Vadstena kloster som lärt sig att göra fönsterglas. På 1500- och 1600-talet var glasfönster fortfarande så pass unika och dyra att om en husägare skulle flytta tog han med sig sina fönster.

1594 startades Sveriges första glasbruk på Älgön i Mälaren av en, troligen tysk glasblåsare. 1641 fick Melchior Jung som första svensk privilegium att driva glasbruk. Han fick av Kronan en tomt på Kungsholmen, samt ett tidsbegränsat monopol, under åtta år skulle ingen annan få tillstånd att starta glastillverkning. Det tog dock till slutet av 1640-talet innan bruket kom igång, till största delen beroende av bristen på kunnig arbetskraft.

1740 började intresset för att driva glasbruk växa och under de närmsta 160 åren anlades nästan 90 nya glasbruk runtom i landet.  Många förlades i Småland där det fanns duktiga glasblåsare, gott om bränsle till ugnarna och rikligt med vatten samt bönder som var välvilligt inställda i hopp om extraförtjänst på vedförsäljning. Det glas som tillverkades i början var i första hand fönsterglas, dricksglas samt mindre skålar. Med tiden utökades produktionen till att även innefatta blomvasar och “icke bruksföremål”.

 Reijmyre glasbruk
Reijmyre glasbruk (Bild från Wikipedia)

I slutet av 1800-talet var Reijmyre landets största glasbruk med Kosta som god tvåa. Båda dessa glasbruk satsade hårt på glasserviser. Kosta till exempel hade sextio olika serviser. Det var dock Orrefors som förde fram Sverige som glasets land framför alla andra. Affärsmannen Johan Ekman köpte 1913 Orrefors glasbruk. Egentligen var han mest intresserad av brukets skogsmarker till sin cellulosafabrik i nordöstra Småland. Men eftersom glastillverkningen gick med hyfsad vinst, beslöt han att fortsätta driften. Han lär vid något tillfälle i samband med köpet ha fällt uttrycket “jag har fått ett glasbruk på halsen”. Svenskt glas hade under långtid fått kritik för att vara tråkigt och kritikerna efterlyste vackrare vardagsvaror. När Hemutställningen 1917 slog upp portarna på Liljevalchs konsthall var succén ett faktum.

Vad hade då hänt? Jo, på Orrefors hade man lyssnat på kritiken och bestämt sig för att anställa en konstnär. Direktören på Orrefors var en ivrig läsare av så kallade 25-öresromaner och upptäckte via dem Simon Gate som gjorde omslag till dessa romaner. En sådan konstnär borde inte vara så dyr resonerade man och kontakt togs. Gates sinnliga, barocka formspråk blev ett lyckokast för bruket och året efter anställdes Edward Hald som bland annat studerat för Henri Mattise. Tillsammans gjorde Gate och Hald svenskt glas världsberömt. Det internationella genombrottet kom i och med världsutställningen i Paris 1925 och från England spreds därefter begreppet “Swedish grace” som ett svenskt svar på art´ déco. Gates Graalglas som började tillverkas 1917 är bland de mest eftertraktade konstglaspjäserna i världen.

Glas är ett ickekristalliserat fast material (att äldre fönsterglas ibland är vågigt eller tjockare i nederkant beror på den teknik som använts och inget annat). Glas består av de tre huvudkomponenterna glasbildare, flussmedel och stabilisatorer. Därutöver kan man tillföra luttringsmedel samt färgande eller grumlande komponenter. Glasbildaren är i traditionellt glas numera alltid kiseldioxid, medan man i äldre tider använde kvartssand och senare krossad kvarts. Den i dag vanligaste typen av glas är silikatglas också kallat sodaglas. Här använder man sig av kiseldioxid, natriumkarbonat och kalciumkarbonat. Om man byter ut natriumkarbonaten mot kaliumkarbonat får man i stället kaliglas (kaliumkalkglas, bömisk kristall, lättkristall). En annan vanlig typ av glas är så kallat buteljglas. Där har glasmassan förorenats med järn eller kopparoxid som färgar glaset grönt eller manganoxid som ger ett brunt glas. Om blyoxid ingår som stabilisator får man blyglas, det vi vanligtvis benämner kristall.

Det finns olika metoder för att tillverka glas. De numera vanligaste är gjutning, pressning, blåsning fusing, Marqueteri de Verre och centrifugering. Vid gjutning hälls glasmassan, mängen, ner i en form, varefter den avkyls. Vid pressning, pressas glaset ut i en form. Glasblåsning innebär att glaset formas genom att en jämn luftström pressas genom ett rör. Blåst glas kan vara handblåst eller maskintillverkat, friblåst eller formblåst. Vid glasfusning används planglas av klart eller färgat glas med ungefär samma smältpunkt. Med en diamantskärare skärs delar ut och sammanfogas till ett mönster, varefter planskivan upphettas i en ugn, därefter kan den formas genom böjning, bockning eller så kallad slumping i en form. Marqueteri de Verre är en metod där klippta glasfärgfält fästs på en glaskropp. Centrifugering innebär att mängen med hjälp av centrifugalkraft pressas mot formens väggar.